Nu ska jag dela med mig av lite tankar om det ämnet som jag nämnde igår... nämligen sex!
Det rådde helt klart olika synpunkter på sex, när det diskuterades en del här om natten hos Mill. Och det är intressant, som med allt annat som man har olika åsikter om, att höra hur tankegångarna går hos människor med olika åsikter.
Något Vicko sa, som fick mig att inse att det här ämnet borde jag fan skriva en bok om ^^, var att den vanligaste och nästan första frågan som man ger till någon när man undrar hur det går med ragget etc, är "har ni haft sex ännu?" Nu säger jag inte att det är så för mig, eller mina kompisar, eller andra människor, men om man pratar över lag, majoriteten sådär... Uppenbarligen är frågan extremt viktig, och då undrar jag -
varför?Kanske är det bara viktigt för vissa. Jag ska inte sticka under stolen med att jag personligen tycker att sex är överreklamerat, för i dagens samhälle tycks allt kretsa runt sex. Det ger i sin tur fel bild av vad sex är, och gör på så vis att unga (barn) börjar beblandas med det när de är alldeles för unga. Här om dagen till exempel, var jag inne på ett forum där man kunde ställa frågor till en kurator, och där hade en tjej skickat följade fråga: "hej, jag är en tjej på 10 år, och min kille som är 12 vill ha sex med mig. Ska jag ha det?" Sånt där får mig rent ut sagt att bli förbannad, och undra "visste jag ens vad fan sex var när jag var 10 år gammal!?"
Jag förstår inte. För mig finns det tusen, miljoner saker i världen som är viktigare än sex! Och för vissa är det det mest viktiga i livet. I och för sig kanske inte dessa människor förstår sig på mig, som prioriterar det ganska lågt. Men man blir ändå lite fundersam och undrar vad som egentligen hände med riktig kärlek?
Jag är nog beredd att faktiskt beskylla media en del för den extrema hetsen om sex. För vem kan inte undgå att hela tiden reflektera till det där vi tittar på tv, lyssnar på musik, läser tidningar osv?
När vi diskuterade detta fanns det som sagt delade meningar. En som sa att den aldrig skulle kunna ha ett förhållande där sexet inte fungerade bra, och där sexet var bland det viktigaste för att kunna hålla ihop. Sedan fanns det (vi) andra, som inte gjorde så big deal av det och som ansåg att förhållandet fungerar ändå. Att man känner så borde man väl ta som något positivt? Som att man älskar människan och dennes närhet osv så pass mycket att det andra faktiskt inte spelar någon större roll.
Samtidigt kan man inte låta bli att resonera annorlunda. Är det egentligen normalt att känna så? Eller betyder det bara att man helt enkelt inte har uppnåt det där sexet som en av mina vänner alltid talar om, som alltid är så bra osv, och därmed inte vet vad man egentligen har att förvänta sig av det? Kanske hade man då ansett att det var viktigare..?
